Concert program

Hardly the dace will play, the salmon leap,
Hardly is winter blown,
Then stand you red as in former days,
With glimmering eyes by your door.
At ideals broken, and feelings’ spoiled wine,
Where gets your soul its drunkenness,
Old Fridolin?

You go with knee-long coat of springs,
And high and polished hat,
You draw the balsam through your lock
And wear a fine cravat.
Ah, on the young fools’ path again,
Where subtle fragrance clings,
That I must still encounter you,
Old Fridolin!

Go home and rub the mutton joint
That hangs upon your wall,
And sing about our empty years
And lucky drinkers’ dregs.
Pour double ale upon the chips
Of battered violin,
And pour into the evening songs
Your sadness, Fridolin!

Knappt leker mört, knappt hoppar lax,
knappt blåses vintern ut,
då står du röd som fordomdags
och glimögd vid din knut.
Vid idealens spruckenhet
och känslans skämda vin,
var får din själ sin druckenhet,
du gamle Fridolin?

Du går med knäsid gångjärnsrock
och hög och fejad hatt,
du drager balsam i din lock
och bär en skön kravatt.
Ack, på de unga narrars stig,
där vällukt svävar fin,
att jag ännu skall möta dig,
du gamle Fridolin!

Gå hem och gnid det fåralår,
som hänger på din vägg,
och sjung om våra tomma år
och sälla dryckers drägg.
Gjut dubbelt öl på flisorna
av sargad violin,
och gjut i aftonvisorna
ditt svårmod, Fridolin!

Ale, ale, ale, ale, ale
Ale, ale, ale, ale, ale, ale
Ale, ale, ale – ale, ale, ale!
Ale is not – despite all talk – a good and wholesome drink.
The more the ale, the less a man keeps hold of mind and sense.

The Heron of Oblivion
Over the banquet table,
It robs both mind and sense!

That bird’s feathers bound me fast,
Behind Gunnlöð’s barred gate.

Ale, ale, ale, ale, ale
Ale, ale, ale, ale, ale, ale
Ale, ale, ale – ale, ale, ale!

Drunk was I, dead drunk,
At Fjalar’s feast…

Ale, ale, ale, ale, ale
Ale, ale, ale, ale, ale, ale
Ale, ale, ale – ale, ale, ale!

Drunk was I, dead drunk,
At Fjalar’s feast!

It is ale’s praise,
That a man may wake once more,
In mind and sense restored!

Øl, øl, øl, øl, øl,
Øl, øl, øl, øl, øl,
Øl, øl, øl, øl, øl!

Øl er ikke – trods al snakken – god og gavnlig drikke.
Jo mere øl, jo mindre er man ved sind og sans.

Glemselshejren
Glemselshejren over gildesbordet, røver sind og sans!
Den fugls fjedre spændte fast om meg bag Gunløds gårdlukke.

Drukken blev jeg, blev døddrukken,
ved Fjalar’s fest…

Øl, øl, øl, øl, øl,
Øl, øl, øl, øl, øl,
Øl, øl, øl, øl, øl!

Drukken blev jeg, blev døddrukken,
ved Fjalar’s fest…

Det er øls ros, at man atter kan vågne
Det er øls ros, at man atter kan vågne
ved sind og sans!

Heave away, Ordinary Seaman Jansson, the morning breeze is rising,
the last dark night has drifted past, and Constantia sets sail.
Have you wept with your Stina, have you kissed your mother’s cheek,
Have you drained your fiery brandy? Then sing out, heave away!

Heave away, Deckhand Jansson, do you fear your lass may cheat you,
That her faithful vows may fail you, she may give her hand away?
As the morning stars are gleaming, still your heart beats strong, I’ll wager,
Turn your nose into the stormwind, and sing, heave away!

Heave away, Deckhand Jansson, fate may lay its hand upon you,
Not among the women’s laughter, but with sharks in southern seas.
Death may wait in silent ambush, by the reefs all torn and broken—
He is harsh but he is honest, so sing, heave away!

Maybe old, you’ll one day settle,
On a farm in Alabama, while the years drift slowly on your temples turning grey.
Maybe Stina you’ll forgetwards, for a glass in Yokohama,
It is careless but it’s human, so sing, heave away!

Hej å hå, Jungman Jansson, redan friskar morgonvinden,
sista natten rullat undan och Constantia ska gå.
Har du gråtit med din Stina, har du kysst din mor på kinden,
har du druckit ur ditt brännvin, så sjung hej å hå!
 
Hej å hå, Jungman Jansson är du rädd din lilla snärta
ska bedraga dej, bedraga dej och för en annan slå?
Och som morgonstjärnor blinka, säg, så bultar väl ditt hjärta,
vänd din näsa rätt mot stormen och sjung hej å hå!
 
Hej å hå, Jungman Jansson, kanske ödeslotten faller,
ej bland kvinnfolk, men bland hajarna i Söderhaven blå?
Kanske döden står och lurar bakom trasiga koraller –
han är hårdhänt, med hederlig, så sjung hej å hå!
 
Kanske sitter du som gammal på en farm i Alabama,
medan åren siktas långsamt över tinningarna grå.
Kanske glömmer du din Stina för en sup i Jokohama –
det är slarvigt, men mänskligt, så sjung hej å hå!

Guarded by the snowy mountains, by the dark pine forests crowned,
Norrland rests in springtime evenings, shining fair with beauty found.
Land of saga, river gleaming, swan that glitters in the blue,
Land of future, rich in treasure — take our steadfast oath so true.

We want to spread light up north, cultivate and break new ground,
By your rivers we shall fight, as watchmen proud and strong we’re bound.
Norrland, Norrland, thou shalt richly echo with new generations’ song,
And within the crown of Sweden be the pearl to which thou shalt belong.

Vaktat av de vita fjällar och de mörka furors krans
Vilar nu i vårens kvällar Norrland i sin fägrings glans
Sagoland där älven blänker. Svanen glänser i det blå
Framtidsland som skatter skänker tag vårt löfte då.

Ljus dit upp vi vilja sprida, odla byggd, och bryta mark
Och vid dina älvar strida stå som skyddsvakt stolt och starkt
Norrland, Norrland, Du skall tona rikt på nya släktens sång
Och i Sveriges kungakrona pärlan varder du en gång.

Early in the pasture green,
I my lassie’s ballad heard;
All the day from hill and forest,
Came the echo back again:
Larilei!

While I listened to her ballad,
Faintly, faintly came my breath;
Moved, as in a dream delightful,
By her tones, such bliss they gave!
Larilei!

But, ‘tis done, my happy story!
Joy has fled, and peace of heart.
Now, like bells of sorrow mourning
Come the tones of long ago:
Larilei!

Translation from 1925 by Jack Adams-Ray (1904-1973)

Tidigt i den gröna hagen jag min flickas sång förnam;
berg och skog den hela dagen bragte eko till mig fram.
Larilei, Lari lari larilei.

Då jag hennes visa hörde knappt jag kunde andas mer.
Som en ljuvlig dröm mig rörde denna ton, som sällhet ger.
Larilei, Lari lari larilei.

Nu är slut min glädjes saga lyckan flytt och hjärtats frid.
Nu likt sorgeklockor klaga kära toner all min tid.
Larilei, Lari lari larilei.

When morning’s sun drifts gently through your alleys,
where Ulla Winblad’s spirit still remains,
I hail you, O city on the shores of lake Mälaren,
and your white archipelago boats’ bright fanfare.

And the street’s wild tumult rises in its fervent roar,
(As the midday sun burns upon the Royal palace)
yet, city, I love you in both joy and sorrow,
for the crests of your hills, for your ancient homes.

And when night draws its veil across the Mälar city,
with islets lined as though in silent harbour,
and faint lamplight quivers on the palace façade,
I rest, protected by your glorious name.

När morgonsolen strilar in i dina gränder,
där Ulla Winblads ande dröjer kvar,
jag hyllar dig, o stad med dina Mälarstränder
och dina vita skärgårds båtars ljusfanfar.

Och gatans larm går vilt i hetsat brus.
Då middags solen bränner på Tessinska borgen,
och gatans larm går vilt i hetsat brus,
då stad jag älskar dig i glädjen och i sorgen
för dina backars krön,
för dina gamla hus.

När natten sveper doket över mälar staden
med holmarna i rad, som ut i stilla hamn,
och svaga lyktsken darra över slottsfasaden,
jag vilar hägnad, jag vilar hägnad,
jag vilar hägnad av ditt ärorika namn.

Sweden, Sweden, Sweden, native land,
The herdbells tinkle mild where foes fought, lit by brand,
Great deeds grown legend; now, hand joined to hand,
Still swears thy folk the oath, of ancient fealty telling

Fall, Yule-time snow, and, boundless wasteland, sigh,
Burn, eastern star, June’s midnight hours to number!
Sweden, Mother! In peace or battle-cry,
Land where our children’s homes in time shall lie,
And where our sires in churchyard sleep in dreamless slumber.

Translation from 1925 by Jack Adams-Ray (1904-1973).

Sverige, Sverige, Sverige, fosterland
Vår längtans bygd, vårt hem på jorden!
Nu spela skällorna, där hätar lysts av brand
Och dåd blev saga, men med hand vid hand
Svär än ditt folk som förr de gamla trohetsorden

Fall julesnö och susa djupa mo!
Brinn österstjärna genom junikvällen!
Sverige, moder! Bliv vår strid, vår ro
Du land, där våra barn en gång få bo
Och våra fäder sova under kyrkohällen

Out in our meadow grow berries so fair.
Come, heart’s delight!
If you truly love me, so let us meet there!
Come lilies and acquileia,
Come roses and saliva,
Come sweet-smelling mint, O!
Come, heart’s delight!

Fairest small blossoms to dance there invite,
Come, heart’s delight!
I’d bind thee a garland so fair if I might.
Come lilies and acquileia,
Come roses and saliva,
Come sweet-smelling mint, O!
Come, heart’s delight!

Out in our meadow grow berries so fair.
Come, heart’s delight!
But thou art the dearest of all them there,
Come lilies and acquileia,
Come roses and saliva,
Come sweet-smelling mint, O!
Come, heart’s delight!

Translation from 1925 by Jack Adams-Ray (1904-1973)

Uti vår hage där växa blå bär.
Kom hjärtans fröjd
Vill du mig något, så träffas vi där!
Kom liljor och akvileja,
Kom rosor och salivia,
Kom ljuva krusmynta, kom hjärtans fröjd!

Fagra små blommor där bjuda till dans.
Kom hjärtans fröjd
Vill du, så binder jag åt dig en krans!
Kom liljor och akvileja,
Kom rosor och salivia,
Kom ljuva krusmynta, kom hjärtans fröjd!

Uti vår hage finns blommor och bär,
Kom hjärtans fröjd
Men utav alla du kärast mig är!
Kom liljor och akvileja,
Kom rosor och salivia,
Kom ljuva krusmynta, kom hjärtans fröjd!

Kom liljor och akvileja,
Kom rosor och salivia,
Kom ljuva krusmynta, kom hjärtans fröjd!

Now the wind is blowing, lo lo lo
Now the wind is blowing, lo lo lo
Come with the holy, lo lo lo
With a greeting from God, lo lo lo
To the people in our land, lo lo lo
Now the wind is blowing, lo lo lo

* Gebau, is the sound of a Grouce
* Zagga is the sound of a pack of dogs

Na de jo biegga båså chij lo lo lo
Na de jo biegga båså chij lo lo lo
Basse Vuojnha buktta rij lo lo lo
Ibmilis dervochajt lo lo lo
ålmojta sàme edna mij lo lo lo
Na de jo biegga båså chij lo lo lo
Zagga! Zagga!

Oh, Värmland, you beautiful, you lovely country,
you crown among the Swedish Kingdom’s lands!
And were I even to come into the midst of the promised land,
to Värmland I still return.
Yes, there I want to live, yes, there I want to die.
If once from Värmland I take me a maid,
I know that I will never regret it.

Ack, Värmeland, du sköna, du härliga land!
Du krona bland Svea rikes länder!
Och, kommer jag mitt i det förlovade land,
till Värmland jag ändå återvänder.
Ja, där vill jag leva, ja, där vill jag dö.
Om en gång ifrån Värmland jag tager mig en mö,
så vet jag att aldrig jag mig ångrar.

Set the engine in motion, good captain!
Set the engine in motion, good captain!
Set the engine in motion, now!

Greetings we send from the realm of song,
friends on the shoreline who wave us along:
farewell, farewell,
on this swaying voyage,
farewell, farewell,
on this swaying voyage.

See how the billows now foam at the prow!
Hear how the wind in the rigging sighs now!
I’m sailing far from the love I hold dear,
with her image kept in my heart so near.
Perhaps she sheds a tender tear —
ah! its meaning I know full clear.
Faithful as waves that kiss the land,
so will I love her, yes, yes —
so will I love her as long as love I can.

Set the engine in motion, good captain!
Set the engine in motion, good captain!
Set the engine in motion, now!

Greetings we send from the realm of song,
friends on the shoreline who wave us along:
farewell, farewell,
on this swaying voyage,
farewell, farewell,
on this swaying voyage.

Translation made by AI, edited by Jesper Öhrman and Mikael Twengström

Sätt maskinen i gång herr kapten!
Sätt maskinen i gång herr kapten!
Sätt machinen i gång!
Hälsning vi sända från tonernas värld,
vänner på stranden som vifta med handen,
farväl, farväl.
På den gungande färd,
farväl, farväl,
på den gungande färd.

Se hur böljan i fören nu brusar!
Låt, gå!
Hör hur vinden i seglena susar.
Jag flyger bort från min älskling där,
med dess bild jag i mitt hjerta bär.

Kanske fäller hon en känslans tår,
Ack! dess mening jag väl förstår.
Troget som böljan kysser stranden så vill jag älska,
ja, ja, så vill jag älska, så jag ju älska får.

Sätt maskinen i gång herr kapten!
Sätt maskinen i gång herr kapten!
Sätt machinen i gång!
Hälsning vi sända från tonernas värld,
vänner på stranden som vifta med handen,
farväl, farväl.
På den gungande färd,
farväl, farväl,
på den gungande färd